HPH-konferensen i Malmö:
Hälso- och sjukvårdens roll i en tid av globala kriser
Den 20–22 maj genomfördes den 31:a internationella HPH-konferensen i Malmö. Konferensen samlade deltagare från många länder kring temat “Creating Sustainable Healthcare Systems to promote Health, Equity and Resilience in Times of Global Crises”.
Årets konferens var särskilt betydelsefull. Den markerade både 40 år sedan Ottawa Charter for Health Promotion och 30 år sedan det svenska HFS-nätverket bildades. Det gav konferensen en tydlig riktning: att på nytt lyfta frågan om hur hälso- och sjukvården kan ställa om från att främst reagera på sjukdom till att också systematiskt främja hälsa, förebygga ohälsa och minska ojämlikhet.
Hållbara och resilienta vårdsystem
Den första plenarsessionen tog sin utgångspunkt i Ottawa Charter och dess fortfarande aktuella uppmaning att reorientera hälso- och sjukvården. Budskapet var tydligt: vårdens framtida hållbarhet kan inte byggas enbart genom ökad produktion av vård. Det behövs också nya arbetssätt, starkare prevention, bättre samverkan och ett tydligare fokus på vad som skapar hälsa.
Flera parallella sessioner fördjupade detta genom exempel på klimatanpassning, hållbar vårdmiljö, vårdpersonalens välbefinnande och organisatorisk resiliens. En viktig slutsats var att hållbar vård inte bara handlar om miljö och resurser, utan också om arbetsmiljö, ledarskap, lärande och förmågan att hantera kriser utan att tappa det hälsofrämjande uppdraget.
Jämlik hälsa genom hela livet
Den andra plenarsessionen betonade att jämlik hälsa är en fråga om social rättvisa. Skillnader i hälsa uppstår inte först i vården, utan formas av människors livsvillkor från barndom till ålderdom. Samtidigt har hälso- och sjukvården ett särskilt ansvar att se vilka grupper som inte nås, inte får rätt stöd eller inte har samma möjlighet att tillgodogöra sig vårdens insatser.
I de parallella sessionerna återkom exempel från barnhälsovård, äldreomsorg, hälsolitteracitet, migration, funktionsnedsättning och komplexa vårdförlopp. Sammantaget visade de att jämlik vård kräver mer än lika erbjudanden till alla. Det kräver att insatserna anpassas efter behov, livssituation och förmåga att navigera i vårdsystemet.
Psykisk hälsa: från oro för framtiden till handling
Konferensens tredje huvudområde handlade om psykisk hälsa, framtidsoro och stressrelaterad ohälsa. Här blev det tydligt att psykisk hälsa inte kan hanteras som en avgränsad fråga vid sidan av övrig hälso- och sjukvård. Den påverkas av ensamhet, social utsatthet, klimatförändringar, krig, digitalisering och bristande framtidstro.
Plenarsessionen lyfte både vårdmiljöernas betydelse, WHO Europas arbete och civilsamhällets roll i att erbjuda lågtröskelstöd och fånga upp människor som annars riskerar att falla mellan stolarna. I parallella sessioner diskuterades bland annat ”social prescribing”, kultur och hälsa, anti-stigmaarbete, psykisk hälsa hos unga och stöd till personer i kris. En central lärdom var att framtidens psykiska hälsostöd behöver vara mer tillgängligt, mer förebyggande och mer förankrat i människors vardagsmiljöer.
Digital innovation med etik och jämlikhet i centrum
Digitalisering och artificiell intelligens var ett återkommande tema under konferensen. Den fjärde plenarsessionen visade både möjligheterna och riskerna. Digitala verktyg kan stärka egenvård, tillgänglighet, uppföljning och tidig upptäckt. Men de kan också öka ojämlikheten om människor saknar digital hälsolitteracitet, om information är svår att bedöma eller om tekniken införs utan etisk styrning.
I de parallella sessionerna beskrevs konkreta exempel på digitala lösningar för tillgång till vård, självmonitorering och prevention. Samtidigt betonades behovet av tillit, transparens, integritet och mänsklig närvaro. Tekniken är inte målet. Den måste användas för att stärka hälsa, delaktighet och jämlikhet — inte ersätta relationen mellan människor.
Partnerskap som förutsättning för förändring
Den avslutande plenarsessionen fokuserade på partnerskap. Budskapet var att hälso- och sjukvården inte ensam kan lösa framtidens hälsoutmaningar. Klimat, psykisk hälsa, ojämlikhet, levnadsvanor och kommersiella bestämningsfaktorer kräver samverkan mellan vård, kommuner, civilsamhälle, akademi, patienter, invånare och beslutsfattare.
Detta speglades också i de parallella sessionerna, där många exempel handlade om samverkan med lokalsamhället, ”social prescribing”, styrning, regionala nätverk och nya former för gemensamt ansvar. En viktig slutsats var att hälso- och sjukvården behöver vara både partner och pådrivare. Vården har kunskap, legitimitet och daglig kontakt med människor — och kan därför bidra starkt till samhällsförändring för bättre hälsa.
En tydlig riktning framåt
HPH-konferensen i Malmö visade att hälsofrämjande hälso- och sjukvård är mer relevant än någonsin. I en tid av globala kriser behöver vården både behandla sjukdom och stärka hälsa. Den behöver vara hållbar, jämlik, resilient och nära människors livsvillkor.
Den samlade bilden från konferensen är tydlig: hälsofrämjande arbete får inte vara ett sidospår. Det behöver vara en integrerad del av styrning, ledarskap, vårdmöten, arbetsmiljö, digital utveckling och samverkan med samhället omkring vården.
Det är också den fortsatta uppgiften för HFS-nätverket i Sverige: att bidra till en hälso- och sjukvård som inte bara möter sjukdom, utan aktivt främjar hälsa – för patienter, medarbetare och befolkning.
